Vi har en stuga ute på landet, nära en liten by i Småland. Förr åkte vi dit varje helg planterade blommor, skördade grönsaker från rabatterna eller bara vilade från stadens hets. Men på sistone började han hitta på alla möjliga ursäkter för att inte åka. “Jobbet”, “trötthet”, eller andra plötsliga ärenden. Jag tänkte inte så mycket på det alla har väl perioder när allt känns tungt.
Men en dag när jag pratade i telefon med granntanten nämnde hon plötsligt:
“Jag såg din man på stugan igår.”
Jag blev stel.
“Nej, det går inte han jobbade ju natt.”
“Jo, jag såg honom säkert”, insisterade hon.
När jag lade på luren började de värsta tankarna snurra i huvudet. *Har han en älskarinna? Möter han henne i hemlighet på stugan?*
Nästa helg sa han igen att han inte kunde följa med.
“Ska jag åka ensam då?” frågade jag.
“Nej!” svarade han skarpt. “Jag blir orolig, jag vill inte att du åker dit ensam.”
Hans ilska gjorde mig bara mer misstänksam. När han gick hemifrån bestämde jag mig för att följa efter honom. Och precis som jag trodde han körde rakt mot stugan.
Jag väntade en stund och åkte sedan efter. När jag närmade mig huset bultade hjärtat vilt. Jag öppnade dörren… och stelnade av skräck. Hellre en älskarinna än det jag såg.
Försiktigt gick jag in och lyssnade. Tystnad. Men från uthuset kom en underlig lukt tung och sötaktig, nästan metallisk. Jag steg ditåt, hjärtat i halsgropen.
Där inne, på träbalkarna, hängde djurskinn. Det var obehagligt nog, men min blick fastnade på något som fick mig att frysa till is: bland dem hängde något som såg alldeles för mycket ut som människohud.
Jag kunde inte tro mina ögon.
Just då dök han upp i dörren. Hans ansikte vitnade när han insåg att jag sett allt.
“Det… det är bara jakt”, mumlade han och tog ett steg närmare. “Jag har börjat med det på sistone. Ville inte skrämma dig…”
Jag stirrade på honom, orörlig. Inuti mig skrek allt att han ljög. Men jag låtsades tro honom. Tvingade fram ett leende och sa:
“Okej. Jag förstår. Det var bara… oväntat.”
Han slappnade av, sänkte axlarna. Under tystnad gick vi tillbaka in i huset, men jag kände hans blick i ryggen, som om han försökte lista ut om jag verkligen trodde honom.
Natten igenom sov jag inte en blund. På morgonen, så fort han gått, ringde jag polisen med darrande händer. Jag visste: hellre att de kollade, än att min värsta misstanke visade sig stämma.